Ny hemmadag...

Ytterligare en dag ensam hemma... Det börjar bli riktigt tråkigt om jag ska vara ärlig. Sjukskrivningen går ut den 2:e september och då ska jag in till arbetsförmedlingen för att se vad de kan hitta på för mig. Skulle gärna gått nån utbildning eller nåt som med tiden faktiskt kan ge ett fast jobb. Är så evinnerligt trött på timanställningar.

Häromkvällen tittade jag & Lasse på den sista av de 4 filmerna vi hade hyrt. Everybody's fine.


En både rörande och rolig film om en fars försök att återuppta kontakten med sina utflugna barn. När Franks barn lämnar återbud till en planerad släktträff inser han att hans avlidna fru var den som höll ihop familjen under alla år och Frank beger sig ut på en resa genom USA för att försöka återknyta banden med sina barn. Frank tror att han ska få ta del av deras lyckliga och framgångsrika liv men får istället uppleva en allt annat än perfekt verklighet.


Tyckte det var en bra film. Kanske inte en 10-poängare, men absolut sevärd och man känner på nåt sätt igen sig i handlingen. Hur mycket och hur nära står man sin familj egentligen? Berättar man allt?

Vilka läser bloggen???

Ja, egentligen har jag ingen aning alls vem som är här inne och läser, då egentligen bara två stycken brukar vara duktiga på att kommentera... Vilka är ni andra?

Pillat lite med bloggen...

Lagt in en besöksräknare, en gillaknapp, en klocka och en signatur. Så ni får stå ut  med att en del gamla inlägg nu råkar ha två signaturer, då jag lagt in manuellt på en del förut... :)

Ha det!

Rätt trött på...

att gå hemma nu...
 Ska försöka ge mig ner i källaren och tvätta. Ska sedan ringa ett par viktiga samtal. Vilket ju vore plättlätt om det inte vore så att jag har telefonfobi... Skitläskigt att ringa folk jag inte känner eller har sett förut... :(

 Ute stormar det och regnar som jag vet inte vad. Inte direkt upplyftande... :(

Kram på er i höstrusket!


Gratis Spotify Premium!

http://www.gratispremium.com/?ref=300524

Om jag värvar 6 vänner får jag det. Om du sedan värvar 6 vänner får du det! Kanon va?!
Vore rätt skönt att slippa reklamen va?


Case 39

Emily Jenkins jobbar inom socialtjänsten och tror att hon sett det mesta som jobbet medför. Tills en dag då hon träffar den blott 10-åriga Lillith Sullivan, vilket blir hennes nya och mest mystiska fall. Emilys värsta föraningar bekräftas när föräldrarna försöker döda Lillith. Emily räddar henne och bestämmer sig för att ta hand om henne tills den rätta fosterfamiljen dyker upp.



Riktigt ruggig film som vänder saker och ting så att man måste tänka precis tvärtemot vad man vill tänka... Rysligt spännande och stundvis hoppa jag i soffan... Absolut sevärd!




Hemma ensam...

Lilleman är på dagis, stora tjejen i skolan, maken jobbar och jag... sitter hemma ensam. Kommer ingenstans, kan inte direkt göra så mycket utan att foten strejkar. Då får man mycket tid att tänka... vilket jag egentligen inte riktigt orkar just nu... Så mycket som inte är som det ska. Mycket som borde blivit annorlunda. Men det blev det inte, utan det blev precis så som det är nu. Bara att accepetra och leva med antar jag.

 Satt och tittade på Eclipse och blev så innerligt sorgsen. Det gör ont i mig när jag ser en sån film. Jacobs oändliga kärlek för Bella, Bellas kärlek till Jacob och den ännu större kärleken hon hyser till Edward. Jacobs sorg över att veta att han förlorar... Bellas sorg över att såra Jacob så mycket trots att hon älskar honom...
 Det kryper in i själen på mig för jag vet hur det känns. Både att vara den som förlorar och att vara den som står mitt emellan två människor man älskar så mycket. Det är svårt.

Och ja, jag vet att det är en film, men ibland är filmer och musik det enda sätt jag kan komma i kontakt med mina stora känslor alls. De är väl komprimerade och jag jobbar på att låta dem komma ut, men det är svårt när man en gång bestämt sig för att stänga in dem och bara låta dem komma ut när ingen ser det. På nåt sätt enklare att dölja ett känsloutbrott med ursäkten att "filmen var så sorglig" eller ja... ni fattar... :)
 Jag är i alla fall medveten om det och jag jobbar på det...


Hachiko

När akita-valpen Hachiko kommer till sitt nya hem, dröjer det inte länge förrän han och hans husse är oskiljaktiga. Varje dag vid samma tid möter Hachiko sin ägare vid tågstationen, och hunden blir en älskad medlem i familjen. Men en dag får Hachiko vänta förgäves. Trots det väntar han troget på sin husse varje dag under de kommande tio åren. Hans öde berör många av de människor som passerar stationen, och de hjälper hunden med mat och varma ord.


Hjälp vilken sorglig film... En verklighetsbaserad film om en hunds trogna väntan på sin husse... Riktigt bra och fin film, men oj vad jag grät... Absolut sevärd, men ladda med näsdukar...



Berättelsen om Hachikō:

År 1924 kom Hachi till Tokyo tillsammans med sin ägare Hidesaburō Ueno, som arbetade som professor på Tokyos universitet. Varje dag lämnade Hachi sin ägare vid arbetet och mötte honom sedan vid järnvägsstationen vid arbetsdagens slut. Denna dagliga ritual fortsatte fram till en dag i maj år 1925 då professorn en kväll inte dök upp vid tåget. Professor Ueno hade, vid universitetet samma dag, drabbats av en stroke som ledde till hans bortgång, därför återvände han aldrig till järnvägsstationen där hans vän väntade på honom.

Efter sin ägares död fick Hachi ett nytt hem, som han ständigt rymde ifrån och sökte sig till sitt gamla hem. Så småningom insåg Hachi förmodligen att professorn inte längre fanns i det gamla hemmet och han började istället söka efter sin husse vid järnvägsstationen. Varje dag väntade Hachi vid stationen, men hans vän återvände aldrig. Hachis närvaro vid stationen uppmärksammades av andra pendlare och många av mindes hur Hachi och professor Ueno hade väntat där tillsammans varje dag. De började ta med mat och godsaker till Hachi.

Hachis besök vid järnvägsstationen fortsatte i 9 år, men han kom endast på kvällen - precis vid den tid då tåget hans husse åkt med kom till stationen. En av Uenos studenter, som var något av en expert på rasen Akita, såg hunden vid stationen och följde honom hem. Han fick höra historien om Hachis liv och kort därefter publicerade han en dokumenterad inventering av Akitas i Japan. Forskningen visade att det endast fanns 30 renrasiga Akitas kvar, Hachi inkluderad.

Professor Uenos före detta student återvände ofta för att besöka Hachi och genom åren skrev han flera artiklar om hans otroliga lojalitet. År 1932 publicerades en av artiklarna i Tokyos största tidning och Hachi blev känd över hela landet. Hans trofasthet mot sin husse imponerade på folket i Japan och ansågs representera en familjelojalitet som alla borde sträva efter. Lärare och föräldrar använde berättelsen om Hachikō som ett exempel för sina barn och elever. En känd japansk konstnär skapade en skulptur av hunden och hela Japans medvetande om rasen Akita växte. Så småningom blev Hachis legendariska trofasthet en nationell symbol för lojalitet. I april år 1934 restes en bronsstaty av honom på stationen där han väntade varje dag och Hachi var själv närvarande vid avtäckningen. Under åren så började man hedra Hachi med att säga 'Hachikō' för att hedra honom.

Hachikō dog den 8 mars år 1935. Han hittades på en gata och man fann att han hade hjärtmask och tre-fyra Yakitori-pinnar (en sorts grillspett med kyckling) hittades i hans mage. Han finns idag uppstoppad på National Science Museum of Japan i Ueno, Tokyo.


 
Hachikō

Statyn av Hachikō vid Shibuya.

 

Hachikō vid National Science Museum of Japan i Ueno.



Denna historia lämnar en inte oberörd...

Remember me

Tyler Hawkins (Robert Pattinson) lever ett rotlöst liv och släpper ingen inpå livet. Kärlek står långt ner på önskelistan - tills han träffar Ally (Emilie de Ravin). Hennes mod och spontanitet inspirerar Tyler att släppa efter och tillåta sig att känna lycka och mening med livet. Men både Tyler och Ally bär på hemligheter som snart kommer att ställa deras förhållande och kärleken på hårda prov...




Vacker, tragisk, hoppfull, sorglig och gripande. Svårt att beskriva en sån film och göra den rättvisa... Absolut värd att se. Grät såklart en skvätt också då den hittade verkligen alla känslor på en gång. En av de bästa filmer jag sett.
 Gör ju såklart inte ont att Robert Pattinsson är med. Den mannen är så vacker att jag får ont  magen...



Kommer säkert se den filmen nån mer gång under veckan skulle jag tro... :)


Varit och hyrt filmer...

Blev 4 filmer i en vecka. :)  najs att ha nåt att titta på! :)
 Remember me

 Hachiko

 case 39

 Everybody's fine



På vägen hem från stan skulle Lasse visa barnen tv-masten "close up". På väg därifrån hittade vi en massa kantareller! Kanon svampletning för latmaskar, leta från bilen och skicka ut maken att plocka dem. Hihi...

Ikväll ska vi titta på Remember me. Återkommer med recension sen! :)


Ännu ett år passerat...

sedan jag fyllde år senast. Jag är ju inte mycket för att fira att jag blir äldre, men i år föll det sig att den enda lediga lördagkvällen jag hade på schemat denna månad var just på min födelsedag, så det fick bli kräftskiva :) Man måste ju inviga nya trädäcket ordentligt!
 Hade tidigare i veckan varit inne och köpt en paviljong och Lasse hade köpt ett partytält upptill så vi skulle kunna sitta ute även om det skulle regna.
 Och regna gjorde det! Så ini ***! Vi fick sätta en pressenning över alltihop för at det inte skulle läcka, men det blev supermysigt ändå och vi hade väldigt roligt! :)


Tråååååkigt...

Det är minsann inte alls roligt att vara hemma sjukskriven... :( Ungarna är på dagis, maken jobbar och jag kan just inte göra så mycket alls...

Lyckades ju med konststycket att få en fraktur i foten på jobbet i torsdags. Hur bara lyckas man? Trampade snett som fasen och fy ini ... vad det gjorde ont! Lyckades på nåt sätt köra till oskarström, men jag lovar att varje gång jag tryckte ner kopplingen trodde jag att jag skulle avlida. Vågade inte köra genom samhället, utan tog mig till Nitator så Lasse fick köra mig hem. Hade en märklig svullnad på utsidan av foten och kände nog på ig att det inte var en vanlig stukning, så jag ringde till vårdcentralen och fick en akuttid. Läkaren där tittade, tryckte lite och gav mig en remiss direkt till röntgen. 
Lasse tyckte att det var jätteroligt att köra mig i rullstol, då mina klena handleder inte direkt kommer överrens med att gå med kryckor.
 Väl inne på röntgen gick det fort. Väntade 10 minuter för att komma in och kanske 5-10 minuter på svaret. Kom en sköterska ut med ett kuvert och sa till mig att en transportör skulle följa mig till akuten för att de skulle ha svaret där och hjälpa mig. Jaha, tänkte jag. Fan också, nåt har gått sönder...
 På akuten fick vi sedan sitta i närmare 6 timmar och vänta. Tråååkigt och hungrig var jag! Tur att barnen var hemma hos farmor och farfar och slapp vara med där. Det kom många ambulanser under tiden vi satt där, så man kan ju förstå att det tar tid, men jösses vad trist det är att sitta där och vänta. En kille som hade spelat fotboll och blivit trampad på ett operationssår på fingret, gav upp efter 4 timmar och bad helt sonika om lite omläggningsmaterial för att kunna gå hem. Hjälpte honom att lägga om det och det såg inte alltför illa ut, så jag förstår att han struntade i att stanna kvar.
 När vi väl kom in till läkare, så förklarade han att jag fått en avulsionsfraktur på metatarsalben i foten. Mao en fraktur på ett mellanfotsben på utsidan av foten. Inget gips behövs, bara stödbandage och avlastning med kryckor. Högläge så mycket som möjligt. Kul kul liksom...
 Hem och hämta barnen och rätt i säng. Åskan dundrade som sjutton, så båda barnen hamnade i vår säng. Mycket bekvämt...
 Så nu måste jag fylla i en massa papper om arbetsskada, för att få ut på försäkringen. För inte tänker jag förlora pengar på att jag skadar mig på jobbet.


Så nu är man sjukskriven i tre veckor. Sen blir det sjukgymnastik för att träna upp mina vrister för att förhindra att detta händer igen. Hann jobba 3 pass efter semestern... Hejja mig! :(

Fastnade visst

i twilight-dimman idag... 
 Upp tidigt och köra Tindra till ridläger och sen hem. Hade alla inentioner att faktiskt göra nån nytta hemma idag. Meeeen...twilightfilmerna vrålade på mig i lådan, så jag satte på en... Och sen nästa... Kommer nog inte få mycket gjort idag nä...

Lite bilder...

Nu när jag ändå sitter här och har tömt kameran på typ en miljon bilder, så kan jag ju passa på att lägga upp några. :)


Älgsafari i markaryd


EMD
Rix FM festival 1 augusti. Trots att vi stog allra längst bak i publikhavet så lyckades jag fånga allihop på bild. :)


Tindra uppe hos sina sysslingar och rider på Apitol.


Strandaktivitet...


Jordgubbsplockning i skedala.


Soluppgång på väg till jobbet första dagen efter semestern...

Ånglokstur

idag blev det en utflykt med barnen till Landeryd för att åka en tur till burseryd med ett gammalt ånglok. Uppskattat av barnen och även av oss föräldrar. Ganska fascinerande att såna där gamla lok fortfarande kan användas. :) -riktigt coolt. Mattis var superimponerad av att det puffade rök och hade sig. De fick klippt biljette av konduktör och det kändes sådär riktigt gammaldags med oset från loket, den ryckande gången och visslan...
i bev intervjuade av hallandsposten också. Kul tt se om vi hamnar i tidningen. :)





Efter den turen blev det snabbt inom hylte och köpa Ipren. Mensvärk deluxe måste dämpas något innan man åker och jobbar.
 Utanför konsum träffade jag gamla jobbarkompisen Martina och det var himlans trevligt och vi babblade på precis lika bra som förr... Tur att man lyckades slita sig och ta sig till jobbet. :D

Nu sitter jag på jobbet. Slutar 21:30. Ja, så spännande lördagkväll har jag. :)

Robert Pattinson...

Inte nog med att karln är snygg och en bra skådis... Han kan fan ta mig sjunga också...






Finns det nåt han inte kan göra tro?

Sista semesterdagen...

och lite smått ångest har jag över att ledigheten nu är slut...
 Jobbframtiden är ju dessutom rätt oviss för mig nu. Har jobb fram till 29 augusti på schema, sen är det timanställning bara. Vilket jag tyvärr inte ha råd med. Deltidsstämpligsdagarna är slut, så jag har inte råd att jobba om jag inte får så mycket jobb att jag klarar mig enbart på lönen... :( Det suger verkligen. Jag vill ju kunna jobba!!!
 Så direkt efter mitt vik är slut så blir det in till arbetsförmedlingen ochså får de hitta på nåt. Såklart söker jag ju alla jobb jag kan, men i kommunen så är det LAS-dagar som gäller och utan det kommer man aldrig få en tjänst... Och LAS-dagar kan jag inte jobba ihop några eftersom jag inte får stämpla de dagar jag inte jobbar. Moment 22 eller vadå???

Önskar jag hade råd att plugga. Men för att jag ska kunna göra det så blir Lasse tvungen att jobba en massa övertid och det känns ju inte riktigt bra... Jag menar, vem fasen kan leva på 7000 i månaden?? Eller ja, det går ju, men då får vi leta upp en koja i skogen att bo i. Inte kunna unna oss eller barnen nånting och ... nä, så vill jag inte ha det.


Funderat en del...

på det där med skitsnack & "sociala regler".
Att gå bakom ryggen på folk att snacka så mycket dynga att det dryper är på nåt sätt accepterat, men ve dig om du offentligt blir förbannad på någon... Då ä man precis hur dum i huvudet som helst och borde antagligen spärras in nånstans. Hyckleri så det förslår... Vad är den stora skillnaden? Att folk får reda på att man är arg eller har en viss åsikt? Det får de väl om man pratar bakom ryggen också? Tar bara en aning längre tid typ.
 Det kan bli ännu mer intressant när man vet att någon som också "pratar skit bakom ryggen, men vänder på en tioöring och tycker att man minsann inte gör det offentligt. Nähä? Blir det man säger elakare för att det är offentligt?

Jag påstår absolut inte att jag inte "snackar skit", för det händer absolut. Tyvärr. Jag är bara människa. Sen kan jag helt ärlligt erkänna att jag har svårt för var gränsen för "skitsnack" och "åsikt om nån" går. Är det alltid skitsnack om åsikten är negativ? Alla positiva åsikter är ok antar jag?
Om jag säger till dig att jag tycker att "Mr.Apa" är dum i huvudet. Är det då skitsnack eller uttrycker jag bara min åsikt? Är det mer ok att uttrycka min åsikt om jag även kan göra det rakt i ansiktet på den det handlar om? Få jag uttrycka offentligt vad jag tycker eller får jag bara det om jag hr nåt positivt att säga?

Rykten och skitsnack är ett spännande fenomen tycker jag. Att sprida positiva "rykten" är för det mesta ok, men om man yttrar ett negativt rykte så är man en skvallertant som antagligen borde skaffa sig ett liv. :)

Är det helt enkeltså att man bara får säga positiva saker om allt och alla, även om man kanske inte alltid tycker positiva saker?


Bild: Fem bilder

Funderar...
...och så funderar jag på vad jag ska göra för lunch idag! :D


Lasse börjat jobba igen...

stackarn... Nu var hans semester slut för denna gången...
 Själv är jag ledig fram till på fredag. Det har verkligen varit underbart att ha lite ledigt i sommar! :)
Vet inte riktigt vad jag och barnen ska hitta på idag, men det blir nog lugna gatan tror jag. Tindra cyklade precis hem till Isak för att leka, Mattis går här och filurar, hunden sover och jag slösurfar. Funderar på om man skulle ge sig ner till furran idag och njuta av vädret en stund.


Anonyma kommentarer...

kommer inte godkännas i bloggen. Att folk har en åsikt och vill kommentera är för mig helt ok, men kan man inte stå för det man skriver  så tänker jag heller inte publicera det. Även om IP numret skvallrar om vem det är om man förut skrivit oanonymt från samma IP nummer.

RSS 2.0