Jag tänker hela tiden att jag ska skriva något längre och mer elaborerat om det här, och det kommer väl; precis som så lusten att skriva om politiska saker över huvud taget äntligen har börjat växa fram igen. Men jag måste bara få säga att precis som många andra i Sverige är jag illa berörd, äcklad och så vidare över valet.

Däremot inte, som de flesta tycks vara, över att SD kom in i riksdagen. Men för den odemokratiska, farsartade och rent ut sagt bisarra behandling de har mött både innan och efter detta.

 Ni kan rätta mig om jag har fel, men jag trodde att grejen med det här landet var att vi har en demokrati. Ni vet, en sådan här där folk har rätt att uttrycka åsikter, där medierna är någorlunda objektiva, där valbara partier respekteras. Där valarbetare inte gömmer undan valsedlar. Där valarbetare inte "rättar" personer som kanske tagit "fel" sedel eller ger dem hotfulla blickar. Där folk inte knivhuggs på gatan för att man misstänker att de tillhör ett parti man själv inte uppskattar.

Där två av de största medierna (som, låt oss säga, Aftonbladet och Expressen), inte går ut med löpsedlar på valdagen enbart för att köra en stenhård bojkott mot ett av de i valet deltagande partierna. Inte på sin framsida har en bild med en valsedel från detta parti, i rännstenen, söndertrampad, med en cigarettfimp liggande intill.

Jag trodde att grejen med en demokrati var att man skulle försöka prata för varför ens egen politiska ståndpunkt var bra, inte bara bedriva extrembojkott av någon annan.

Jag trodde Sverige var ett land där man på internet kan anmäla sig intresserad av ett partis (som Sverigedemokraterna) information, eller intresserad av att bli medlem, utan att bli uthängd på internet.

Och, i och med att man blivit uthängd på internet, riskera obehagliga mediekontakter, våldsbrott riktade mot sig, problem med framtida anställningar etcetera.

Jag trodde att Sverige var ett land där man kan hålla politiska möten utan att motståndarna ska dränka dem i vuvuzelakonserter och masspsykotiskt bröl. Jag trodde det var ett land där man skulle kunna få hyra lokaler för sitt parti eller sin organisation utan att de ska vandaliseras bara för att andra inte sympatiserar med ens åsikter.

Jag trodde så mycket om det här landet. Jag hade så många förhoppningar på det här landet. Jag förväntade mig så mycket av det här landet.

Jag tyckte att det var fint. Det här vi hade, som kallades demokrati.

Det som var att man faktiskt ska kunna tycka saker, uttrycka saker, utan att i praktiken nästan frukta för sitt eget liv.

Det var så häftigt. Men det har gått åt helvete med det nu.

Och därför skäms jag över att bo i Sverige i dag.

Signaturen "Ulrika Nettelblad"