Längtar...

ja, längtar gör jag väl egentligen alltid efter nånting... Men nu pratar jag om en sån där längtan som man bara inte kan ignorera och som egentligen är ganska lätt att göra till verklighet... Jag längtar efter ett tredje barn. Det saknas en liksom på nåt vis... Min kropp är definitivt inte klar med graviditet och barnafödande trots att det sliter hårt på den. Den här längtan har gradvis vuxit fram i mig de senaste 3-4 månaderna och nu bara kan jag inte ignorera den längre eller försöka bortförklara den och förneka den. Att det poppar upp folk i min närhet som ska ha barn snart gör definitivt inte min längtan mindre...snarare gör det den outhärdlig... Den blir så upptryckt i ansiktet på mig hela tiden och jag blir sämre och sämre på att hantera den...
 Maken tror att det enbart beror på att någon i min närhet "kommit ut" med att hon är gravid. Känner han mig så dåligt att han tror att jag är så lättpåverkad? Han pratar bara om hur smidigt det är med två barn, pratar bort det helt eller helt enkelt ignorerar mig när jag pratar om att jag vill ha en till... Och det sliter sönder mig fullständigt!!! :(




Att den satans hormonspiralen gör att jag har konstant mensvärk och ömma bröst gör saken ännu värre. Att gå omkring med "gravidsymptom" och veta att det bara är lureri tar hårt på mig det också. Så spiralhelvetet ska väck. Det är bara att inse, jag tål inga andra hormoner än mina egna och knappt dem ens. Satte ju in den för att få minskade blödningar och värk vid mens, men jag vetifan om det blivit nåt bättre. Blöder nu relativt ofta, typ 1 gång i månaden och jag blöder rätt rejält. Ont har jag också även om det är mindre vid just mens. Nu är värken utspridd konstant istället, så jag har aldrig någonsin inte ont... Nog bättre att bli fullkomligt utslagen 1 gång var 3:e månad som vanligt istället.

Vet inte riktigt hur jag ska hantera allt det här. Mår riktigt pissdåligt emellanåt och vet inte om jag kan gå vidare utan att bli bitter...
 Visst finns det väl saker som talar emot ett tredje barn, men inga saker som är så stora att de är oöverkomliga enligt mig.

 
Hur kan man inte vilja ha en till sån här...?




Kommentarer
Postat av: Åsa

Förstår dig! Jag var inte heller "klar" NU är jag det!! Och visst var det besvärligt (sjukskriven hur länge som helst) o jobbigt (foglossning och humöret from hell) men det var absolut värt det!

2010-02-25 @ 18:18:12
URL: http://minimumsa.wordpress.com
Postat av: Anna-Lena

Hej Linda! Jag måste beundra dig för en väldigt fin blogg. Sedan det där med längtan efter ett tredje barn det vet jag hur det känns. Har varit med om samma sak o att man inte känner sig färdig. Sambon säger samma som din man att det e så mycket smidigare o enklare med två barn. Till viss del håller jag med om det, fast det hjälper en inte känslomässigt när dom snackar så. Jag hoppas du mår bättre då du tagit ut spiralen, jag testade det också o jag mådde sämre än sämst. Ha det så bra o tack än en gång för en väldigt fin blogg

2010-04-06 @ 12:25:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0